Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten
Nätverket Kvinnor inom Räddningstjänsten
Hem2013december

december 2013

Ove_Halvors2

Owe Halvors, ombudsman Kommunal
Text och bild Annika Lindgvist

Den 20 november bjöd MSB:s mångfaldsutvecklare i Småland och Skåne in sina kontaktpersoner till en gemensam träff i Växjö.
Två av talarna var Ove Halvors, ombudsman på Kommunal, och Peter Bergh, ordförande i Brandmännens Riksförbund, BRF.
Ibland krockar förändringsarbetet med de intressen som fackförbunden driver. Till exempel var Kommunal uttalad motståndare till att Gislaved skulle ändra brandmännens titel.
Därtill kommer att de båda fackföreningarna konkurrerar om delvis samma medlemmar. Samtalsklimatet är periodvis kärvt.
Men under mötet i Växjö rådde samförstånd.
– Vi är överens om vad vi inte är överens om. Och vi samarbetar redan med BRF när det gäller hälsofrågor, som i Friska brandmän. I fortsättningen ska vi tydligt samarbeta också när det gäller jämställdhet och mångfald, sa Ove Halvors från Kommunal efter mötet.
Validering
Ove Halvors framhåller två frågor som särskilt viktiga.
– Utbildningen är den ena. Det är tydligt att vi via SMO inte lyckas rekrytera tillräckligt många kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Vi vill ha ett annat system för antagning.
­– I väntan på det tycker vi det är ok att räddningstjänster ibland anställer på andra grunder, men då måste det finnas ett system för validering, som MSB bör administrera. De brandmän som inte har gått SMO behöver ha ett bevis på sina kunskaper, annars får de kritik redan från start. De måste ju också kunna gå vidare i MSB:s utbildningssystem, till räddningsledare till exempel.
– Den andra frågan är att organisationerna måste bli tydligare med hur de agerar när människor blir utsatta för mobbning och trakasserier
Swedish Firefighters
BRF:s medlemstidning Swedish Firefighters har regelbundet kritiserat jämställdhetsarbetet. Peter Bergh är medveten om att tidningens hårda ton leder till att BRF uppfattas som motståndare till jämställdhet.
– Vi är självkritiska. Nu måste vi se till att det inte uppstår missförstånd om att vi välkomnar alla i yrket.
Tonen bör förändras. Peter Bergh lovade att BRF i framtiden lägga tydligare ägardirektiv till tidningen.
– Det kommande numret ligger färdigt för tryck, så där kommer det inte att märkas så mycket. Från och med nästa nummer blir det däremot en tydlig förändring, säger Peter Bergh.
Peter Bergh vill framförallt se samarbete kring metod- och teknikutveckling liksom kring att visa allmänheten att kvinnor kan vara brandmän.
Basen bland BRF:s medlemmar är deltidsanställda brandmän, där andelen kvinnor är större än bland heltidarna. Peter Bergh är angelägen om att visa kvinnorna att BRF är ett förbund också för dem.
– Jag ska kontakta föreningen Kvinnor i räddningstjänsten för att be att vi får bli inbjudna på deras träffar, sa Peter Bergh.
Ett steg framåt
Erik Flink är mångfaldsutvecklare i Småland.
– Jag är väldigt glad att vi bjöd in fackförbunden. Det känns som om vi tog ett steg framåt.

Brandman545x330[1]

Här på Nacka brandstation, där man tagit intryck av Skellefteåmodellen, gäller det att så fort som möjligt få de smutsiga larmställen till tvättmaskinen i saneringsrummet. Även fordonen gör man rena innan nästa utryckning. Bild: Jan Vejstad

Projektet Friska Brandmän handlar om att ändra rutinerna vid utryckning och allt övrigt arbete brandmännen utför, så att brandmän undviker kontakt med sot och partiklar så mycket som möjligt. Det gäller också att få av sig skyddskläder och annan smutsig utrustning så fort som möjligt efter insatsen och rengöra allt – även fordonen.
Erfarenheter från Skellefteå
I pausrummet på Nacka brandstation luktar det nybryggt kaffe. En brandman i hängselbyxor och T-shirt hämtar en matlåda ur det stålgrå kylskåpet.
Idag är Stefan Magnusson på besök. Han är huvudskyddsombud för Kommunal och till vardags verksam vid brandförsvaret i Skellefteå. Han är 48 år och har fått yrkesrutin. Brandmän måste vara både friska och vältränade för att klara jobbets påfrestningar. Det är svårt att tro att de flesta i rummet har mellan 30-40 år i yrket.
Erfarenheten i yrket uttrycks också i hjälmarna som ligger snyggt uppradade ovanpå brandstationens plåtskåp. De är personliga och var och en har sin egen. En del vita och andra lite skavda och grå. En vit prydlig hjälm signalerar kort erfarenhet och en lite avskavd vittnar om rutin och praktisk kunskap.
Stefan Magnusson är på besök för att berätta om erfarenheterna från Skellefteå för fem företrädare för Södertörns Räddningstjänst, som verkar i flera kommuner söder om Stockholm. De har startat sitt arbete med att förbättra rutiner när det gäller att sanera larmkläder och utrustning efter ett larm eller övning.
Stefan-Magnusson[1]

Stefan Magnusson från Skellefteå Räddningstjänst Bild: Jan Vejstad

Nya rutiner för det dagliga arbetet
På Skellefteå Räddningstjänst har ett antal brandmän i relativt ung ålder insjuknat i olika cancersjukdomar. Samstämmiga undersökningar visar på att det finns ett samband mellan brandmännens arbete och olika cancerformer. Canada, Australien och flera stater i USA erkänner också brandmännens cancer som arbetsskada, men det gör man ännu inte i Sverige.
Cancerfallen i Skellefteå fick Stefan Magnusson och hans kollegor att inse att det var hög tid att göra något handgripligt åt saken. De började fundera över hur man skulle kunna genomföra förändringar med relativt enkla medel. Det gällde det att utforma nya rutiner för det dagliga arbetet.
Detta blev starten på ett systematiskt miljöarbete för att motverka kontakt med rök, sot och andra skadliga ämnen. Skellefteåmodellen och projektet Friska Brandmän växte fram – ett samarbete mellan Sveriges kommuner och landsting, Kommunal och Brandmännens Riksförbund.
Kort om tid
När larmet går är det bråttom för brandmännen att byta om till sina arbetskläder, larmställen. På brandplatsen ska de stå emot både hetta, vatten och sotpartiklar.
– Det är inte bara inandningsluften som är farlig för oss. Huden fungerar som en svamp och därför är det viktigt att vår skyddsutrustning täcker hela kroppen. Och vi använder andningsskydd även vid små bränder, säger Stefan Magnusson.
Efter att ha utvecklat och provat projektet i Skellefteå skapade de så småningom en fungerande pilotmodell.
– Numera tar vi av oss smutsiga larmställ direkt på brandplatsen. Efter insatsen åker de rökiga larmställen och utrustningen direkt in i lastutrymmet, för att sedan tvättas och saneras på stationen, säger Stefan Magnusson.
Det fina med modellen är att den inte kräver några stora kostnader, förklarar han. Enligt honom är en av orsakerna till projektets genomslag att initiativet har kommit underifrån, från brandmännen själva som dagligen upplever hettan och röken på nära håll.
Projektet Friska Brandmän fick Europakommissionens arbetsmiljöpris 2011 och Stefan Magnusson har bland annat presenterat det i de nordiska länderna och ett antal EU-länder, Turkiet och Kroatien. Det som här hemma kallas Skellefteåmodellen heter ”The Swedish way” i dessa internationella sammanhang.
Kunskap, inställning och rutiner
En av de företrädare för Södertörns Räddningstjänst som med stort intresse lyssnar på Stefan Magnusson är Anders Edstam, vice brandchef i förbundet. Han fick höra talas om Friska Brandmän när en medarbetare på Botkyrka brandstation undrade om han fick bjuda in Stefan Magnusson för att få höra vad projektet handlade om. Han tycker att det var givande att höra om erfarenheterna från Skellefteå och berättar att de själva ha kommit en bit på väg:
– Idag har vi genomfört ett antal åtgärder. Vi har investerat i nya tvättmaskiner och torkskåp på elva brandstationer. Investeringarna vi gjort på varje station kostar lite drygt 100. 000 kronor.
Det som återstår är ett förändringsarbete på brandstationerna som handlar om kunskap, inställning och rutiner.
Vill du veta mer om Projektet ”friska brandmän” deras hemsida här
kontakta Stefan Magnusson här

Orvar_Stambertartikel[1]

– Jag ser det som att få verktyg för personlig utveckling. Det handlar ju i grunden om mänskliga rättigheter och allas lika värde, säger Orvar Stambert, styrkeledare på Huddinge brandstation, som tycker att Projekt Självklart är ”ett bra och nödvändigt initiativ”. Bild och text: Åsa Hammar suntliv.nu

Projekt
Brandmän ska inte bara kunna släcka bränder. De ska också kunna prata med folk, utbilda och vara pedagogiska. Och de ska kunna vara kvinnor, ha ett annat etniskt ursprung och ha olika sexuell läggning. Det menar cheferna för tre stora räddningstjänster. Därför startade de projekt Självklart.
Målet för projektet är att skapa mer jämställdhet och mångfald för både verksamhet och arbetsmiljö, inom räddningstjänsterna i Södertörn, Attunda och Norrtälje.
Det startade år 2012 och bygger på utbildningar och värderingsövningar, och på att skapa handlingsplaner som ska se till att arbetet inte dör med projektets slut år 2014. Projektet finansieras delvis av pengar från den europeiska socialfonden, ESF.
larsgoran_uddholm100x270[1]

– Det finns ett intresse av att bevara de tunga momenten i yrket, säger Lars-Göran Uddholm, brandchef på Södertörns brandförsvarsförbund

Det är inte så enkelt att ifrågasätta den traditionella brandmannarollen. I brandmannayrket har det alltid varit stort fokus på den fysiska förmågan, påpekar Lars-Göran Uddholm, brandchef på Södertörns brandförsvarsförbund.
– Det finns ett intresse av att bevara de tunga momenten i yrket, för att behålla identiteten kring brandmannen som en he-man. Där passar inte kvinnor in, och inte heller ny teknik som gör arbetet lättare och mer effektivt, säger han.
Men brandmannayrket har förändrats de senaste trettio, fyrtio åren. Idag består jobbet till stor del av att arbeta förebyggande, skapa förtroende och utbilda olika grupper ute i samhället.
– Nu är vi en del av kommunernas samlade säkerhetsarbete. Vi ska både kunna prata med ungdomar på fritids och släcka bränder. Då är det viktigt att vara en bra förebild och attrahera många olika sorters människor.
Cheferna deltar också
Under två år ska alla brandmän i de tre räddningstjänsterna Södertörn, Attunda och Norrtälje gå ett par heldagsutbildningar. Också cheferna deltar, och går dessutom egna utbildningar. Det handlar inte specifikt om jämställdhet inom räddningstjänsten, utan mer allmänt om värdet i att ha olika erfarenheter och bakgrund.
– Det är de värderingar som finns i samhället idag, och de ska finnas i vår organisation också, säger Lars-Göran Uddholm.
Kartlagt lokaler och omklädningsrum
Projektgruppen för Självklart har också med hjälp av lokala chefer och skyddsombud kartlagt den fysiska miljön på alla de 18 brandstationer som ingår i de tre räddningstjänsterna. De har undersökt omklädningsrum, verktyg och utryckningsbilar utifrån hur de är anpassade för både kvinnor och män och personer med olika etnisk bakgrund.
annsofi200l[1]

Rekrytering var känsligt att prata om. Därför handlar utbildningarna i Projekt Självkart nu mera om hur de som redan är anställda ska förhålla sig till varandra, berättar projektledaren Ann-Sofie Johansson.

– Det finns på flera ställen till exempel inga dörrar till männens omklädningsrum. Det är ju bara män där, så man har inte tyckt det behövts, säger Ann-Sofie Johansson, projektledare för Självklart.
Det är inte så svårt att hänga på en ny dörr. Krångligare blir det när man behöver bygga om för att kvinnorna ska kunna komma till gymmet utan att behöva passera männens omklädningsrum. Eller att bygga ett omklädningsrum för kvinnor som inte ligger för långt bort från utryckningshallen, som har egen toalett och där larmet hörs – alltså inga självklarheter idag.
Brandmännen positiva
Hur har projekt tagits emot av brandmännen då? En av dem är Orvar Stambert, styrkeledare på Huddinge brandstation. Han och hans arbetsgrupp har gått gemensamt på en hel utbildningsdag, och har en till framför sig hösten 2013. Projekt Självklart är ett bra och nödvändigt initiativ, tycker han.
– Jag ser det som att få verktyg för personlig utveckling, säger han. Det handlar ju i grunden om mänskliga rättigheter och allas lika värde.
Det har mest varit positiva reaktioner, enligt Ann-Sofie Johansson. I början ingick i utbildningsdagarna diskussioner om rekrytering, men det rev upp mycket känslor.
– Det blev ganska infekterade diskussioner. ”Vadå, duger inte jag? Ska vi kvotera in folk som ska göra mitt jobb nu?” Nu pratar vi inte längre rekrytering, utan inser att vi måste börja med dem som jobbar i räddningstjänsten idag, säger hon.
Vad händer efter projektet då? Ja, en utbildning i jämställdhet räcker inte för att skapa nya värderingar i en så traditionstyngd organisation som räddningstjänsten, menar projektledaren Ann-Sofie Johansson.
– Cheferna måste förstå sitt ansvar och bestämma sig för att driva det här vidare. Det är de som sätter kulturen i organisationen.
Lars-Göran Uddholm håller med:
– Min stora utmaning nu är att ta hand om resultatet av den här satsningen, säger han.

Monahjortzbergartikel[1]
foto och text Åsa Hammar, www.Suntliv.se
Kläder som är för stora, verktyg som sitter för högt, små och slitna omklädningsrum – det är vardag för många kvinnliga brandmän. Men nu bildas nätverk och projekt för att göra brandmannayrket tillgängligt för fler. Brandmannen Mona Hjortzberg är en av de drivande
Mona Hjortzberg är lokalt skyddsombud på Huddinge brandstation, och aktiv i flera nationella nätverk för kvinnliga brandmän. Hon började här 1998.
– Tidigare jobbade jag som kock, men 14 timmars arbetsdagar blev för slitsamt. Jag fick tips av en fotbollskompis om att Stockholms brandförsvar hade ett försöksprojekt med kvinnliga brandmän 1997. Jag sökte och kom in som en av åtta tjejer, berättar hon.
Det var inte helt lätt – hon var en av 600 sökande.
På Huddinge brandstation har hon ett femtiotal manliga, och tre kvinnliga, kollegor. Suntliv får en rundvisning på stationen. Vi börjar i den hall där brandmännen ska ta på sig sina larmkläder för att sedan sitta i bilarna 90 sekunder efter att larmet gått.
Inga damstorlekar
Här hänger varje enskild brandmans kläder lätt tillgängliga på krokar. Mona Hjortzbergs kläder består som alla andras av byxor med hängslen, en jacka, kängor, handskar och hjälm.
– De här sitter okej, det är som storlek small, konstaterar hon. Men det finns inga damstorlekar. Kängorna är i min storlek 37, men tidigare fanns det bara ner till storlek 39.
I ett hörn av rummet tar hon ur en stor trunk upp en så kallad ytbärgardräkt, som man använder vid livräddning i vattnet. Dräkten är av gummi och täcker hela kroppen, till och med stövlarna sitter fast.
– Den här är ny och har en hyfsad storlek. Den förra dräkten var jättestor och passade inte heller alla killar här på stationen.
Den som har en för stor ytbärgardräkt på sig riskerar att hamna upp och ner i vattnet med stövlarna upp på grund av all luft som samlas i dräkten. Det blir också onödigt klumpigt att röra sig i för stora kläder. Mona Hjortzberg vet:
– Jag har sprungit en kilometer genom skogen i för stor ytbärgardräkt med skostorlek 45, när vi skulle hjälpa en person som hade gått genom isen. Jag var ganska slut redan när jag kom fram.
En annan sorts dräkt som används vid utryckning är kemdräkten, som brandmännen arbetar i vid kemiska utsläpp av allt från bensin till salpetersyra. Numera finns det tvådelade kemdräkter, så att män och kvinnor kan använda olika delar. Men någon sådan dräkt har ännu inte köpts in till någon av brandstationerna i Södertörns räddningstjänst, dit Huddinge brandstation hör.
Nytt omklädningsrum
Vi tittar in i kvinnornas omklädningsrum som ligger centralt bredvid männens. Det är väldigt fräscht, och det är inte så konstigt – det är bara två månader gammalt.
– Tidigare hade vi ett så här stort utrymme, säger Mona Hjortzberg och måttar med handen mot halva det nuvarande omklädningsrummet. Där delade fyra till sex kvinnor på en dusch och femton kvadratmeter. Tjejerna från ambulansen byter också om här
Det här är några exempel på vilka hinder som kan möta kvinnor som är brandmän i Sverige. Nu har de börjat tröttna på situationen och organiserat sig. Mona Hjortzberg är aktiv i två rikstäckande organisationer.
Samarbetar med klädproducenterna
En av dem är nätverket KIR, Kvinnor Inom Räddningstjänsten, som bildades 2011. De träffas en gång per år, och har framför allt på sin agenda att få fram kläder och skyddsutrustning anpassade för kvinnor. Både deltidsanställda, heltidsanställda kvinnliga brandmännen och befäl deltar på dessa träffar.
På sina nätträffar bjuder de in samarbetspartners, som bla är klädproducenter, för att förklara vad de behöver. Det har resulterat i stationskläder och skyddskläder för kvinnor, mindre skostorlekar och den tvådelade kemdräkten. Nästa steg blir att få alla brandstationer att köpa in dessa kläder.
I början bidrog Myndigheten för Samhällsberedskap till uppehälle i samband med nätverksträffarna, tillsammans med Kommunal. Resorna betalade räddningstjänsterna. Idag måste de jaga samarbetspartners varje år, något som tar tid från det egentliga arbetet. Ett par av de större räddningstjänsterna bidrar, andra betalar ingenting.
– Det skulle egentligen räcka med ett bidrag från varje räddningstjänst i Sverige, så var vi i hamn, säger Mona Hjortzberg.
Nya AFS för ammande brandmän
Mona Hjortzberg är också aktiv i Heltidsanställda kvinnliga brandmän, en arbetsgrupp inom Kommunal. De har samarbetat med Arbetsmiljöverket för att få till stånd förändringar i arbetsmiljöföreskrifterna för brandmän. Sedan år 2006 är därför kvinnliga brandmän, som är gravida eller ammar, befriade från uppdraget som rökdykare.
– Jag tycker egentligen att gravida och ammande kvinnor ska slippa vara med på utryckningar över huvud taget. Tänk dig själv att sitta med en stor mage när du ska köra bil fort, eller dra fram tunga slangar. Men dit har vi inte kommit än, säger Mona Hjortzberg.
Kvinnliga brandmän behöver kläder, utrustning och omklädningsrum som är anpassade för kvinnor. Men de vill naturligtvis också bli accepterade och behandlade som likar av sina manliga kollegor, och det är en kanske ännu större utmaning för räddningstjänsten som organisation.
Bra med utbildning
Brandstationen i Huddinge är en av 18 brandstationer som är med i Projekt Självklart, ett kompetensutvecklingsprojekt om jämställdhet och mångfald. Mona Hjortzberg och hennes kollegor har gått en första heldagsutbildning och deltagit i värderingsövningar på brandstationen. Projekt Självklart behövs, tycker hon.
– Utbildning som gör att man påminns om olikheter är bra. Men det måste också bli en fortsättning i form av samtal och andra aktiviteter på arbetsplatsen, säger hon.