Mona nätverkar mot hindren för kvinnor i räddningstjänsten

Monahjortzbergartikel[1]
foto och text Åsa Hammar, www.Suntliv.se

Kläder som är för stora, verktyg som sitter för högt, små och slitna omklädningsrum – det är vardag för många kvinnliga brandmän. Men nu bildas nätverk och projekt för att göra brandmannayrket tillgängligt för fler. Brandmannen Mona Hjortzberg är en av de drivande

Mona Hjortzberg är lokalt skyddsombud på Huddinge brandstation, och aktiv i flera nationella nätverk för kvinnliga brandmän. Hon började här 1998.

– Tidigare jobbade jag som kock, men 14 timmars arbetsdagar blev för slitsamt. Jag fick tips av en fotbollskompis om att Stockholms brandförsvar hade ett försöksprojekt med kvinnliga brandmän 1997. Jag sökte och kom in som en av åtta tjejer, berättar hon.

Det var inte helt lätt – hon var en av 600 sökande.

På Huddinge brandstation har hon ett femtiotal manliga, och tre kvinnliga, kollegor. Suntliv får en rundvisning på stationen. Vi börjar i den hall där brandmännen ska ta på sig sina larmkläder för att sedan sitta i bilarna 90 sekunder efter att larmet gått.

Inga damstorlekar

Här hänger varje enskild brandmans kläder lätt tillgängliga på krokar. Mona Hjortzbergs kläder består som alla andras av byxor med hängslen, en jacka, kängor, handskar och hjälm.

– De här sitter okej, det är som storlek small, konstaterar hon. Men det finns inga damstorlekar. Kängorna är i min storlek 37, men tidigare fanns det bara ner till storlek 39.

I ett hörn av rummet tar hon ur en stor trunk upp en så kallad ytbärgardräkt, som man använder vid livräddning i vattnet. Dräkten är av gummi och täcker hela kroppen, till och med stövlarna sitter fast.

– Den här är ny och har en hyfsad storlek. Den förra dräkten var jättestor och passade inte heller alla killar här på stationen.

Den som har en för stor ytbärgardräkt på sig riskerar att hamna upp och ner i vattnet med stövlarna upp på grund av all luft som samlas i dräkten. Det blir också onödigt klumpigt att röra sig i för stora kläder. Mona Hjortzberg vet:

– Jag har sprungit en kilometer genom skogen i för stor ytbärgardräkt med skostorlek 45, när vi skulle hjälpa en person som hade gått genom isen. Jag var ganska slut redan när jag kom fram.

En annan sorts dräkt som används vid utryckning är kemdräkten, som brandmännen arbetar i vid kemiska utsläpp av allt från bensin till salpetersyra. Numera finns det tvådelade kemdräkter, så att män och kvinnor kan använda olika delar. Men någon sådan dräkt har ännu inte köpts in till någon av brandstationerna i Södertörns räddningstjänst, dit Huddinge brandstation hör.

Nytt omklädningsrum

Vi tittar in i kvinnornas omklädningsrum som ligger centralt bredvid männens. Det är väldigt fräscht, och det är inte så konstigt – det är bara två månader gammalt.

– Tidigare hade vi ett så här stort utrymme, säger Mona Hjortzberg och måttar med handen mot halva det nuvarande omklädningsrummet. Där delade fyra till sex kvinnor på en dusch och femton kvadratmeter. Tjejerna från ambulansen byter också om här

Det här är några exempel på vilka hinder som kan möta kvinnor som är brandmän i Sverige. Nu har de börjat tröttna på situationen och organiserat sig. Mona Hjortzberg är aktiv i två rikstäckande organisationer.
Samarbetar med klädproducenterna

En av dem är nätverket KIR, Kvinnor Inom Räddningstjänsten, som bildades 2011. De träffas en gång per år, och har framför allt på sin agenda att få fram kläder och skyddsutrustning anpassade för kvinnor. Både deltidsanställda, heltidsanställda kvinnliga brandmännen och befäl deltar på dessa träffar.

På sina nätträffar bjuder de in samarbetspartners, som bla är klädproducenter, för att förklara vad de behöver. Det har resulterat i stationskläder och skyddskläder för kvinnor, mindre skostorlekar och den tvådelade kemdräkten. Nästa steg blir att få alla brandstationer att köpa in dessa kläder.

I början bidrog Myndigheten för Samhällsberedskap till uppehälle i samband med nätverksträffarna, tillsammans med Kommunal. Resorna betalade räddningstjänsterna. Idag måste de jaga samarbetspartners varje år, något som tar tid från det egentliga arbetet. Ett par av de större räddningstjänsterna bidrar, andra betalar ingenting.

– Det skulle egentligen räcka med ett bidrag från varje räddningstjänst i Sverige, så var vi i hamn, säger Mona Hjortzberg.

Nya AFS för ammande brandmän

Mona Hjortzberg är också aktiv i Heltidsanställda kvinnliga brandmän, en arbetsgrupp inom Kommunal. De har samarbetat med Arbetsmiljöverket för att få till stånd förändringar i arbetsmiljöföreskrifterna för brandmän. Sedan år 2006 är därför kvinnliga brandmän, som är gravida eller ammar, befriade från uppdraget som rökdykare.

– Jag tycker egentligen att gravida och ammande kvinnor ska slippa vara med på utryckningar över huvud taget. Tänk dig själv att sitta med en stor mage när du ska köra bil fort, eller dra fram tunga slangar. Men dit har vi inte kommit än, säger Mona Hjortzberg.

Kvinnliga brandmän behöver kläder, utrustning och omklädningsrum som är anpassade för kvinnor. Men de vill naturligtvis också bli accepterade och behandlade som likar av sina manliga kollegor, och det är en kanske ännu större utmaning för räddningstjänsten som organisation.

Bra med utbildning

Brandstationen i Huddinge är en av 18 brandstationer som är med i Projekt Självklart, ett kompetensutvecklingsprojekt om jämställdhet och mångfald. Mona Hjortzberg och hennes kollegor har gått en första heldagsutbildning och deltagit i värderingsövningar på brandstationen. Projekt Självklart behövs, tycker hon.

– Utbildning som gör att man påminns om olikheter är bra. Men det måste också bli en fortsättning i form av samtal och andra aktiviteter på arbetsplatsen, säger hon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.